Leonardo ska flytta

Hej, Oxford här. Leonardo är mindre än jag men får mig ändå ur balans när han kastar sig över mig. Och det gör han ofta! Försökte få ner duken igen i går men tvåbeningarna har ställt tunga saker däruppe så det ända som händer är att jag kommer upp! Ända upp över kanten faktiskt.
Vi är vänner med allt numera: Den gråa gamla katten, Silver, är vår kompis. Hunden, Ceasar, gillar oss verkligen även om han inte vågar visa det.
Det gjorde han en gång men då kom mamma farande och klöste honom i sidan. Myror gillar oss. De liftar med oss genom att klättra upp på tassarna. Kul. Oxford följde med en tvåbent till postlådan härom dagen. Det skulle jag ALDRIG göra. Farligt farligt. Som att hoppa upp på bord Det har jag gjort tre gånger. Två gånger fanns en tvåbening nära och gissa vilken smäll jag fick så jag åkte ner i golvet. Hmmmm...gillar inte deras sätt ibland. Men jag får massor med beröm för att vi är rumsrena. Nu ska vi visst lära oss att göra "det där" ute. Vi får vara ute hela dagarna. Äta ute också. På havrelåren. Ja, ja.
Tråkig nyhet:Leonardo ska flytta. En tvåbening som var här på Valborg ville ha honom. Jaha. Så det blir jag och mamma kvar. Inte så kul...

Mamma älskar mig inte längre!

När jag klättrade i Mount Everestduken idag blixtrade det till så hemskt att klorna bara släppte och jag ramlade ner. Duns. Den stora med glasögon kom väldigt nära och duttade och sa förlåt "jag tar bilder när du klättrar". Vadå bilder?Mamma älskar oss inte lika mycket längre. Igår fräste hon riktigt läskigt från soffan när jag tänkte hoppa upp och anfalla hennes svans. En kväll kom hon inte hem utan stannade borta hela natten. Idag fick vi lever till frukost. Inte särskilt gott men jag åt. Hungrig. Oxford också. Jag menar - han åt också lever.
Jag gillar mina färger. Om jag var vildkatt - eller när jag blir vildkatt - vill jag bli vildkatt...?- hur som helst, en vildkatt med mina färger skulle vara svår att upptäcka om hösten och vintern, så länge det inte finns snö och det blir det ju mindre av har jag hört av dem med två ben. Oxford fick med mig långt från ytterdörren när det var som varmast. Vi klättrade på massa träbitar som låg huller om buller. På andra sidan en vägg hördes det där kacklet som jag är så nyfiken på. Ser dom ut som de låter så är de höga, smala, utan päls och rosa. Gäsp!
En sak till! Jag och Oxford får massor med beröm för att vi går till en låda med grus i och kissar och bajsar. Det var jag som lärde Oxford att det känns skönt att krafsa med tassarna i gruset.
Gäsp!Vi hö....snus, snus...

Att klättra en duk är kattungens Mount Everest

Jag gjorde det först, långt före min tvillingbror. Jag klättrade den långt ner hängande bordsduken som fortfarande ligger kvar efter påskfirandet. Det var för tio dagar sedan och jag var överraskande stark redan då. För att vara kattunge.
Sedan dess har jag blivit ännu starkare, klättrar snabbare upp till den höjd som får duken att glida och saker ovanpå att drösa i golvet. I går kom en keramikängel - krasch! - och jag låssades bli jätterädd.
Jag känner mig som en av världens mest älskade kattungar. Den andra är min bror Leonardo. Han är större än jag, ligger kvar och äter längre än jag på mammas tuttar och är snabbare till matskålen i köket. Gäsp vad jag blev trött. Klockan är redan halv tolv och jag har inte tagit min förmiddagslur i fönstret än. Det blir inte i fönstret förresten.Ingen sol idag. Det får bli i soffan.
Brorsan säger att vi skrivit det här tillsammans. OK.